WISTI

WISTIS JULSAGA 2013- om allas vår ensamhet, vår innersta längtan efter samhörighet och vår djupaste rädsla inför detsamma.

Vildmarksfotografen Carl McCunn skulle göra verklighet av en dröm han haft sedan länge.
En livskris hade lyft honom ur en turbulent tillvaro och han skulle leva ensam i vildmarken under tre månader för att fotografera och sammanställa en bok.
Han packade trunkarna med film och proviant.
Så flögs han ut över Fairbanks i Alaska.
Där är vildmarken en evighet. Utan modern teknik finns ingen möjlighet till kommunikation med någon annan människa.
Carl fotograferar. Gör ett bra jobb. Det återstår ändå många timmar av arbete i mörkrummet i New York. Så packar han sin utrustning och exponerad film.
Gör sig klar att åka hem. Ingen kommer.
Det har blivit något missförstånd mellan Carl och piloten. Ingen kommer för att hämta honom.
Med sig har han en handbok i överlevnad, ett survival kit.
Klarar några veckor på rötter och bär och slåss mot insikten att han aldrig mer kommer att träffa någon människa.
Carl tror att det är en illusion när han hör ett sportflygplan närma sig. Det tappade hoppets sarkasm.
Chansen för det är så försvinnande liten i den Kanadensiska vildmarken. Men han är förberedd. Han springer ut till den glänta han sett ut. Härifrån skall han synas bäst.
Han signalerar sin nöd på det sätt han lärt i handboken, och det enmotoriga flygplanet liksom vinglar till, vinkar
för att visa att Carl har blivit sedd. Sedan girar det och vänder åter.
McCunn gör sig ännu en gång redo för att resa när räddningen skall komma.
Dagar kommer och dagar går. Frälsningens glädje förbyts i frustration. Carl ser efter i handboken om vad som kunde ha blivit fel. Där i gläntan hade han tecknat ”I am OK”.

En kväll när några av oss dröjt kvar berättade jag om McCunn. Någon av de äldre delade en egen upplevelse. För längesedan hade han haft ett projekt som i mycket liknade det som vildmarksfotografen McCunn hade företagit. Han berättade om hur han ensam hade varit ute på expedition . I tre månader hade han överlevt på säljakt och rört sig på skidor över stora delar av nordpolen. Så hade han trivts och han beskrev med stor intensitet och inlevelse det stora äventyret och den stora friheten. Han berättade om vidderna. Så kom dagen då han skulle återvända till samhället och civilisationen och det han berättade var en stämgaffels anslag i oss alla. Efter ett par dagars skidande mot civilisationen hade han sett ljuset av ett provisoriskt fiskeläge. I och med landskapets topografi kunde han på flera mils håll se ljuset från bebyggelsen i natten. Han beskriver en märklig känsla, – att han aldrig tidigare i livet längtat så mycket efter människor. Han hade heller aldrig i sitt liv varit så rädd för människor som han var då. Två motpoler av känslor som levde i en samtidighet inom honom de timmar han tog sig fram genom snön . Han hade aldrig tidigare i sitt liv längtat så mycket efter människor. Han hade aldrig tidigare i sitt liv varit så rädd för människor.
Dessa två bilder, McCunn och den gamle tecknar perspektivlinjerna av vad det är att vara människa. Vår allra djupaste och innersta längtan efter relation och vår allra djupaste rädsla inför detsamma. Längtan efter att vara omsluten, rädslan för att bli ofri. Längtan efter att smälta samman, rädslan för att lösas upp och förintas. Längtan efter kärleken, rädslan för döden. I dessa spänningsfält lever vi och många gånger försöker vi också signalera vårt behov av närhet, relation och att bli till i andras ögon. Ett jag som är förutsatt av ett du. Men så signalerar vi istället I am OK. Jag är oberoende. Jag behöver inte din hjälp. Jag är en ö annekterad av mig själv. Och aldrig tidigare har vi längtat så mycket efter människor, och aldrig tidigare har vi varit så rädda för människor.
Vi föds in i detta spänningsfält. Vår första tid i livet lever vi sammansmälta med en annan människa. Vi kan inte urskilja ett jag från det som omger, det livgivande. I moderlivet är vi liv utan jagets gränser. Så föds vi och i ett hastigt slag är vi beroende. Vi är programmerade att söka relation och vi söker ett tillvänt ansikte, en blick som möter. Aldrig tidigare i har vi då längtat så mycket efter relation och aldrig tidigare har vi varit så rädda för ett avvisande. Ett ansikte vänt bortåt, en blick som inte möter. För spädbarnet är inte detta bara en poetisk omskrivning av existensen, något man kan kokettera kring i svarta polokragar på café. Det handlar om bokstavlig överlevnad.

På min vägg en ikon. Maria och den poetiske snickarsonen i hennes famn, eller snarare på ett märkligt sätt stående på Marias knä. De ser på mig. Uppklädda och uppställda som på de gamla fotografierna där man satt i finaste fåtöljen på sin femtioårsdag i ett blomsterhav. Majestätiskt och i kungliga kläder. Stolt hållning och fast blick. Allt är redan gjort. Mycket är för sent. Det finns någonting väldigt sorgligt i ikonen. Den är förföriskt vacker och bländande men den tronande teologin har berövat bilden dess ande. Om anden nu inte lever i sorgen. Den som ikonmålaren inte skulle låtsas om. Maria och Jesus ser på mig. Inte på varandra. Den är ett slags kyrklig version av en målning av Lena Cronqvist, som så starkt lyckats skildra det trevande och brustna i relationen mellan barn och förälder. Det är som om barnet viskar till mig där inifrån ikonen: Jag har aldrig tidigare längtat så mycket efter människor, och jag har aldrig tidigare varit så rädd för dem.

Kring Aniara är rymden tyst, kall och mörk. Aniara är eposet om ett rymdfarkost som kommer ur kurs utan återvändo och de flera tusen människorna ombord tvingas att söka något att leva för i meningslösheten. Man bildar religioner och sekter med sexuella utsvävningar, förföljelser och hela tiden fåfänga försök att överleva i hopplösheten. En märkligt besjälad maskin kallad Miman kan fånga upp skeenden och sanningar, till dess hon ser för mycket lidande, lär sig att känna och dör. Det som återstår är endast skärvor av Miman som ändå är en tröst. Ett barn föds som man hellre låter dö än leva sitt liv på Aniara. Scenen som beskrivs förvrider och parafraserar bilden av stallet där livet självt ligger värnlöst och i allmakt. Den bild vi försöker gestalta för varandra nu i traditionens form . Den bild vi söker för att överleva. Den bild vi längtar efter.
Tre män på kamel som följer samma längtan. Som rest långt och som kanske var och en på sina sätt påminner om naturfotografen Carl McCunn eller den gamle på nordpolen. I och med landskapets topografi kunde de på flera mils håll se ljuset från bebyggelsen i natten. Och aldrig tidigare hade de längtat så mycket efter människan. Efter en tillvarons yttersta angelägenhet som gör anspråk på relation med oss. Det som vi med en viss högtidlighet kan samla modet att benämna gud.
Att inte förlamas av rädslan för att bli avvisade utan att fortsätta framåt mot det ljus vi ser i natten på flera mils avstånd. Att själva göra anspråk på relation. Barnet i stallet vet hur vi längtar och att vi är relationsvarelser. Så hänger en barnkammarmobil över krubban. Skärvor från Mima som spelar i ljuset av nattens stjärnor. Så speglas McCunn och den gamle på Nordpolen. Och i en vibrerande skärva- Du. Detta är din längtan. Detta är din rädsla. Så vänder den nyfödde sitt ansikte mot oss. Han ler mot oss välsignar oss. Hans ansikte lyser mot oss och så viskar han: din längtan är min. Var inte rädd. Vad är det som låter så vackert? Min längtan är din, de sjunger tillsammans.

20121222-115156.jpg

Annonser

One comment on “WISTIS JULSAGA 2013- om allas vår ensamhet, vår innersta längtan efter samhörighet och vår djupaste rädsla inför detsamma.

  1. Gun
    24 december, 2012

    Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 22 december, 2012 by .
%d bloggare gillar detta: