WISTI

En intervju med en levande legend.

20130103-015635.jpg

Det är natt. Resten av familjen i det pittoreska parhuset i centrala Lund sover när jag träffar prästen, bildkonstnären och satirtecknaren Kent Wisti för att samtala om nya möjligheter och utmaningar för människan i det nya medialandskapet och med den nya tekniken. Vi sitter framför en långsamt slocknande eld i kaminen. Wisti sitter i en laminofåtölj. På väggarna hänger litografier av konstnärliga förebilder som Staffan Hallström och Bengt Lindström.

– Det är ett paradigmskifte som i en del fall blir smått komiska. Gamla och nya former blandas och ofta uppstår en garanterat komisk effekt, som vi sjuttiotalister minns från Hobbexkatalogen.

Han exemplifierar med ett hemmahosreportage som cirkulerat på twitter tidigare under kvällen. Han beskriver hur en inredare/frilansskribent hade intervjuat sig själv om sitt eget boende och sedan fått artikeln såld till tidningen Expressen.

– När de blev uppmärksammade på det plockade de genast ner artikeln från nätet för att som de skriver utreda saken. Och det där fick mig att fundera, fortsätter Wisti. Att Expressen inte upptäcker att namnet på kvinnan som intervjuas är densamma som står som undertecknad blir mest ett litet bonusfniss för dagen. Det som var slående var att kvinnan beskrev ett paradisiskt boende. Hon berättade inledningsvis om hur hennes dröm hade varit att bo i en lägenhet med inglasad balkong i Västra hamnen i Malmö. Sedan hur det var inrett och det hela avslutades sedan med en faktaruta om henne.

Wisti plockar fram en bit av julens skinka och säger att egentligen borde han inte äta sånt här så här dags, men den måste ändå snart slängas. Wisti avskyr att slänga mat. Redan som barn reagerade han över matspillet i skolan och arrangerade det sk mattåget vilket samlade över 10000 barn och vuxna som marscherade upp till riksdagshuset i Stockholm.

-Det vi ser hända är en kulturrevolution. Var och en är sin egen publicist och har möjligheterna att bli publicerade. Det är en gränslöshet och det är på gott och ont.

Wisti ser fundersam ut och tänker efter.

– Jag träffar många unga människor i mitt arbete. Oftast i förtroliga samtal där vi också har unnat oss tiden att bygga upp en ärlig och ömsesidig tillit. Problemet är oftast inte att man känner vanmakt över att inte ha forum att uttrycka sig på. Problemet är att man saknar tilltro till att det man vill säga saknar värde för någon annan. Många gånger följs en sådan utsaga av ett ursäktande om att det finns de som har värre problem än så och att de inte vill ta upp min tid.

De sociala forumen idag är väldigt lika högstadietidens sociala spel när inga vuxna fanns närvarande. Att hänga med rätt människor är viktigt. Att hela tiden se till att man har skrattarna på sin sida och att kunna balansera på den vassa eggen om att vara precis sådär lagom originell.

Jag invänder att jag ofta tänkt på Wisti just så. Som en som ser till att alltid ha skrattarna på sin sida och som försvinner in i anonymiteten om han skulle behöva ta ansvar för sina spydigheter.

-Jo, så kan man nog se det. Vad gäller satiren så är just det alltid en lockelse. Det är lite som the dark side of the force.

Wisti tittar på mig som för att försäkra sig om att jag hänger med i referensen. Det gör jag. Han fortsätter.

-Men jag har nog högre tankar om satiren än vad jag kanske har om mig själv. Det är en missuppfattning att satir skulle definieras utifrån kvickhet, träffsäkerhet eller elakhet. Det hela handlar om maktstrukturer och normer. Vi är så vana vid att inte ifrågasätta eller kritisera makten att vi har mängder av försvarsmekanismer för att slippa ta den konflikten. Om vi gör det måste vi samtidigt definiera som ofria. Med leken, humorn och lusten har dessa försvar inte en chans. De är som en liten specialstyrka som nattetid smyger sig förbi härskartrupperna. Här är ju också konstens alla discipliner och tron.

Men till exempel i organisationer där det finns en otydlig maktstruktur slår en sak som satir slint. Beroende på hur man läser maktstrukturerna i organisationen eller samhället kan det både handla om mobbing eller satir. Man måste vara försiktig.

Jag vill fråga mer om frilansjournalisten som intervjuade sig själv. Wisti skrattar först men blir sedan allvarlig.

– När alla får fritt utrymme att utrycka sig, att måla upp sina egna bilder av sig själv och där man inte måste ha en jättebudget för marknadsföring finns ju heller ingen som ställer de kritiska frågorna. Ingen som på ett fast men förtroligt sätt kan ifrågasätta varken fakta eller självbild. Lögnen ligger så lockande nära för att döva känslor av vanmakt, tomhet eller leda.

Och på samma sätt som det nya sättet att föra fram sina privata sanningar lyckas ta plats i de etablerade medierna som tidningar, radio och TV ser vi hur desamma väljer att gå in i den nya kommunikationen. Vi ser etablerade och erkända journalister som bär med sig den rollen till de mer fritidsgårdsliknande delarna av social media. Även det med en garanterat komisk effekt.

Jag ser mot Wistis medaljhylla. Han är tiofaldig svensk mästare i judo och tvåfaldig europamästare. Han berättar att just judon har gett honom god hjälp i sina yrken, både som präst och satiriker.

-En av mina favoritmanövrar var en fotsvepning med ett namn som på japanska betyder det förlängda steget. Istället för att konfrontera motståndaren backar man och när han tar ett steg mot en förlänger man hans eget steg genom att följa med i hans rörelse och kraft. Då mister han balansen. Det är satirens grund. Och lyckas man kombinera det med judons grundbetydelse av att vara den mjuka vägen så har man lyckats.

Kent Wisti säger att han är trött. Han försäkrar sig om att han skall få läsa texten innan den publiceras. Han är rädd för missförstånd.

– Det viktigaste är nog att du får med det där om leken, konsten och lusten, säger han. Och att vi måste börja tala om vad de nya möjligheterna gör med oss människor. Det kan verkligen göra många väldigt gott. På individnivå och samhällsnivå. Men det är inte oproblematiskt.

Han ställer in julskinkan i kylen igen och följer mig till dörren. Det är skånsk vinter. Jag går hem genom Lundanatten för att skriva ner intervjun.

Jag har just träffat en levande legend.

Namn: Kent Wisti

Ålder: 41

Yrke: Präst, bildkonstnär och satirtecknare. Har en grundläggande utbildning i psykoterapi.

Familj: Hustru och tre barn.

Dricker: Lättöl

Senast lästa bok: Pär Lagerkvists Onda sagor.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 3 januari, 2013 by .
%d bloggare gillar detta: