WISTI

Pekfingret ljuger, tummen suger, handen duger- en orgie i subtweets

Det går snabbt på Twitter. En sk storm kan växa till en trend och sedan slockna framåt natten för att aldrig vakna mer. Det går snabbt att Twittra. Utrymmet är begränsat och den omgivande miljön är oftast trygg. En fåtölj hemma framför TV:n, kökssoffan eller favoritfiket. Det finns en lustfaktor på Twitter som också gränsar in i det existensiella. 140 väl placerade tecken och du kan få en en snabb kick bekräftelse.

 

 Ibland talas det om vår tid som en narcissistisk tid och att social media skulle vara ett utslag av detta. Jag är inte helt övertygad om det narcissistiska utan skulle snarare vilja tala om en exhibitionistisk tid. Jag kommer heller aldrig att i ett blogginlägg kalla någon för narcissist men deklararerar utan tvekan vetskapen om att alla människor har en narcissistisk sida. Den är olika utvecklad, avvecklad stark hos oss alla. Hos en del människor har det utvecklats till en personlighetsstörning. En gång i våra liv har vår primära narcissism varit till god hjälp för oss att själsligt överleva och den ligger kvar som en reflex i ödlehjärnan. Twitter triggar dessa delar i oss.

 

En viktig del av narcissismen är föreställningen om omnipotens,- fantasin om allmakt. Twittert är knappt en damm och en normalstor groda kan lätt känna sig som en noshörning. Vår narcissistiska sida vill till inget pris i världen bli avslöjad eller att låta känslan av allmakt bli desillusionerad.

 

Den senaste sk twitterstormen innehöll just dessa ingredienser. En journalist sitter hemma och småtwittrar förstrött om vad han ser på TV. Samtidigt för en politiker ett samtal på Twitter och nämner i förbigående för en tredje att hon blockerat journalisten för tre år sedan. Även om handlingen i sig är gammal är kränkningen av att bli blockerad omedelbar och det narcissistiska försvaret slår till. Och det är alltid väldigt primitivt. Här finns inget utrymme för reflektion kring att alla ju väljer sitt eget flöde och med offentlighet kan man inte vänta sig sympatier från alla. Det som hotar måste förgöras med all kraft.

 

Journalisten drar sig till minnes ett par artiklar han skrivit sju år tidigare om ett brott som politikern begått. Dessutom ett brott som i den allmänna opinionen är fyllt av skam och förakt. Som hand i handsken för reptilhjärnan. Han tweetar ut länkar till artiklarna och återgår till att lite förstrött redogöra TV-kvällen för den halvstora gruppen följare.

Vad som händer sedan är att vissa delar av Twitter reagerar och ser allvaret i händelsen, -för det finns ett stort allvar. Problemet är egentligen inte journalistens agerande såhär långt. Det är mänskligt om än i överkant buffligt och klumpigt. Det allvarliga är det som följer. Hur han krampaktigt håller fast i föreställningen om ofelbarhet och hur fingret pekar desto mer desperat mot politikern. Allt fokus måste riktas bort från jaget för att skydda omnipotensen och ofelbarheten. Det är här det blir läskigt. Nu initieras mer eller mindre medvetet en opinionsbildning mot rattfylleri men utan myndigheters saklighet.  Istället används styrkeord som ”vidrigt” och en karusell av demonisering av människor startar. En som arbetar som ordningsvakt i journalistens flöde förslår ”smisk på bakgården” mot de som gjort sig skyldiga till brottet. Journalisten viker under kvällen och natten inte en tum. Idag har han uttryckt tilltaget som onödigt men måste i samma tweet väga upp med hur mycket han avskyr människor som kör bil med alkohol i kroppen. Det är givetvis inte sant. Journalisten tycker allldeles säkert, som alla vi andra, att rattfylla är ett allvarligt brott. Det han avskyr är ju i själva verket att bli blockerad, eller med ett lite mer kliniskt språk- avvsiad. Då slår de primitiva försvaren till. Detta är vardagsmat för oss alla. Det händer hela tiden i våra vardagliga relationer och utan att vi är medvetna om det har vi system för att balansera upp det. Frågan vi måste ställa oss är dock vilka konsekvenser detta har för demokratin när en människa med stort inflytande besitter en sådan oförmåga att själv se konsekvenserna av sitt handlande och i vilka roller han står. Att svara ett avvisande med att tweeta ut två länkar om en människas tillkortakommanden är inte sunt gjort. I synnerhet inte av en makthavare. Det är mer än onödigt och det enda som vore rätt vore en rak ursäkt utan omsvep. Då visar man att man kan kliva ur och in i sin narcissistiska sida.

Annonser

2 comments on “Pekfingret ljuger, tummen suger, handen duger- en orgie i subtweets

  1. Anna
    4 februari, 2013

    Sedan kan det även tyckas märkligt att journalisten själv är snabb att blocka ut kritikerna ur sitt flöde. Första gången j fick erfara detta:) Spännande person.

  2. Calvin
    12 februari, 2013

    Vilken bra betraktelse av det primitiva försvaret, rädslan för avvisande etc – kärnan i narcissism. Jag ser dock exhibitionism som ett renodlat uttryck för just narcissism; behovet för bekräftelse, beundran och följe. Spegling av den egna, grandiosa personan. Sociala medier är som växthus för narcissism.

    Gillar också dina satiriska teckningar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 4 februari, 2013 by .
%d bloggare gillar detta: