WISTI

Att vara varandras vittne.

Hon hade inte varit där på över trettio år. Och hade heller inte haft någon lust till det. Snarare tvärtom. Bara tanken på att återvända fyllde henne med en dov och malande avsmak som liksom tryckte ner hennes bröstkorg mot marken.

Under perioder hade den där känslan blivit övermäktig men hon hade ändå, med några lite längre perioder av sjukskrivning kunnat överleva det. Men nu var hon där igen. Hon visste inte ens om huset skulle stå kvar eller hur det skulle kännas att komma tillbaka. Om hon kom ihåg språket och skulle kunna göra sig förstådd i omgivningarna. Hon visste att de båda var döda nu. De sista åren hade hon hållit en viss kontakt med sin mamma. Det mest omvälvande när hon nu gick runt huset, tittade in genom rutorna, var avsaknade av känslorna. Ingen sorg, ingen ilska inga hastiga flashbacks eller förlamande ångest. Nästan som att hon hade väntat sig något starkare, nästan som att hon kunde vara lite besviken över sin egen styrka i situationen.

Att det var en vacker vårdag och att solen log mot henne kändes också som en besvikelse. Hon kände igen lukten av våren just där och den tyckte hon om. Lukten av tinande åkrar och granngårdarnas brasor för att bränna vinterdött ris. De avlägsna hundarnas skall. Det var bra, men hon hade åkt förgäves. Ingenting hände och hon visste inte ens vad hon hade velat skulle hända. Nu var allt hennes fel igen.

Hon går ett sista varv runt huset för att ställa upp det som blåst omkull. Krattor, krukor och en tunna som en gång i tiden varit tät nog att kunna hålla samman och samla upp regnvatten. Hon går mot bilen och tänker att hon nog börjar köra hemåt redan ikväll. Hon skall bara åka förbi vandrarhemmet och hämta sina saker. Kanske att det redan fanns tid att avboka rummet för natten. Annars skulle hon betala även för den natten och åka hem. Till sin förvåning går hon bara förbi hyrbilen som står uppställd vid den långa gången upp mot huset, och hon fortsätter ut på vägen bort mot skolan. Hon har tid och hon har gått här förut.

När hon har gått ungefär tjugo minuter och börjar närma sig den gamla skolan ser hon en människa längre ner på vägen. Han går på motsatt sida vägen och i mötande riktning. Det finns ingen annan där. Hon förvånar sig ytterligare med att upptäcka en viss glädje i detta. Inte lust eller upprymdhet, men en glädje någonstans. Som om hon ändå önskade ett möte. Hon visste att här hälsar man när man möts på vägen om det än så är på främlingar. Nu var det trettio år sedan hon talade språket och hon blev nervös. Hur hälsade man? Skulle hennes hälsning låta ålderdomlig? Skulle hon ha dialekt kvar? När själva mötet sker är det med en nyfiken artighet och den gamla mannen är gentil nog att lyfta på kepsen. Kanske man till och med skulle kunna ana en liten bugning. Hennes trevande god dag lät mer som en fråga än en uppriktig önskan. Hon kände fortfarande sitt hjärta slå när de hade passerat varandra. Hon hade känt igen honom, tänkte hon. Eller nej. Eller jo. Eller så kunde det väl inte vara. Under alla dessa år hade hon mycket sällan tänkt på det som var och aldrig på dem. De hade visserligen varit en viktig del i det praktiska arbetet och hon minns att han hade hjälpt till mycket på gården när det varit som allra värst. Han hade aldrig sagt någonting om det som hände, men han hade varit därhemma och burit, svettats och slitit. Då när det hade varit som allra värst. Tomas hette han, men hon hade fått säga Herr Tomas.

Hon hade alltid tyckt om honom. Så stilig och så plikttrogen. Ibland hade han suttit och ätit med dem. Hon hade knappt vågat titta på honom. Herr Tomas och nu ropade han på henne. Hon stannade till på vägen och han ropade hennes namn igen. Hennes smeknamn som liten flicka. ”Är det du?” Hon vänder sig om och ser hur han kommer lunkande mot henne. Han frågar henne igen om det verkligen är hon och hon svarar inte. ”Det är du” säger han sedan. Han skrattar och sträcker artigt fram handen. Hon varken säger någonting eller rör sig. Ser ut som en vålnad där hon står. Han skrattar fortfarande och säger igen ”Det är du, får jag  ge dig en kram?”. Hon är stel och osäker när hon tar ett halvt steg framåt för att möta hans omfamning. Herr Tomas som hon aldrig kramat förut. Hans glädje är uppriktig och hans omfamning är stark och hållande. Armarna kraftiga och han luktar fortfarande arbete som han hade gjort då. ”Du lever” säger han och släpper henne men håller fortfarande kvar hennes hand i sin. ”Du skall veta vad vi har undrat genom åren, Maria och jag. Hon lever fortfarande men är ganska svag”. Sedan stod de tysta länge. Hon mindes tillräckligt mycket av språket för att kunna berätta om sitt jobb, att hon hade gift sig, fått barn men skiljt sig och att barnen var så gott som vuxna nu. För varje mening kommer språket krypande tillbaka”Vad gör du här?” säger Tomas och med ens tappar hon alla orden igen. Hon säger ingentig och tystnaden de båda delar nu är inte obekväm. Den är som Tomas kraftiga armar, hans valkiga händer som håller hennes spröda flickhänder. ”Vi såg allting” säger han efter en stund. ”Vi såg hur jävligt du hade det och jag och Maria talade mycket om det. Det gjorde så ont i oss också. Vi visste inte vad vi skulle göra, men vi såg allting. Sedan har vi undrat genom alla åren. Men vi såg allting, vi såg hur svårt det var för dig”. ”Och vad underbart det är att se dig nu!”

Någonting i det han säger fördjupas genom språket. Direktöversatt till svenska som med tiden blivit hennes språk skulle det vara ”jag är ditt vittne”. Där står hon och Herr Tomas i det brinnande vårrisets lukt och de avlägsna hundarnas skall och han säger till henne: Jag är ditt vittne.

Från den dagen var hon fri att återvända hem. Från den dagen var hon fri att återvända hem.

 

 

Från den dagen var hon fri att återvända hem. Men Tomas hade aldrig fyllt hennes tomhet. Han var hennes vittne och med det var han ett anslag som blev en resonans i hennes tomhet.

Vi befolkar varandras öde landskap där luften fylls av brinnande döda kvistar och de avlägsna hundarnas skall. Vi befolkar varandra och vi är fria att återvända hem.

Så står vi i relationen till oss själva.

Det är vår bild av oss själva. Rädslorna, lusten och längtan.

Här finns kärleken och här finns döden.

Vi är resonansen av det utanför.

Dem vi älskar. Dem vi avundas. Dem vi ömkar.  Dem vi är rädda för.

Här finns allt det som ligger utanför oss.

Här är dem som vi delar bröd med.

Att dela bröd är att dela livsbetingelser. Att dela bröd är insikten om att vi är fripassagerare

och vi råkar vara det samtidigt

på en blågrön liten kula som snurrar rundor i ett kallt och mörkt universum där blicken som omger är glasartad.

Någonstans mellan kärleken och döden.

Att dela bröd är änglajobb. Att dela bröd är att vara vittne.

Vi är resonansen  av det som är större.

Resonansen av vår yttersta angelägenhet.

Det som vi tillsammans kan vara modiga nog att ge namnet Gud. Eller modiga nog att låta bli.

Att vara nära är att låta Guds anslag spela med tomheten och de öde rymderna i oss som resonansbotten.

Här är kärleken och här är döden.

Att älska är också att dö i den bemärkelsen att ingenting annat återstår än självutgivelse.

Från påskens morgon går vi alla ur tomma gravar och vi är fria att återvända hem. Till oss själva, till varandra och till det som vi samlar mod att ge namnet Gud. ANVÄNDES SOM PREDIKAN I RADIOGUDSTJÄNST, P1 2012

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 4 mars, 2013 by .
%d bloggare gillar detta: