WISTI

Om satir, kristendom och om huruvida man kan skämta om allt.

Idag blev jag uppmärksammad på att det finns en grupp på facebook som heter ”man kan skämta om allt”. I inlägget presenterades också ett par exempel ur damlingen på dessa skämt om allt. Jag såg ett par, tre stycken och nöjde mig med det. I beskrivningen av gruppen menades det att man kunde skämta om etnicitet, handikapp, sexuell läggning, kön etc. Alltså allt det som kan benämnas som känsligt i humorsammanhang.
För drygt halvtannat år sedan presenterade de nya moderaterna sitt idéprogram. Längre än så är det inte. Som en liten kul grej kring detta gjorde jag en teckning med fingret på min iPhone och skrev en text till som ett litet skämt för mina vänner på facebook. Och så gjorde jag en till. Glada tillrop och tummar fick mig att göra ytterligare en. Och sedan rullade det på. Sedan dess har jag fasta uppdrag som satirtecknare i media knutet både till digital media, tryckt och till tyngre samhällsprogram i TV. Det mesta av min satir publicerar jag dock på egen hand i social media.
Men det har ju också tvingat mig att tänka en del kring humor, satir och samhällsengagemang. Att jag triggas av att människor trycker tummar, LOL:ar och delar mina teckningar är bensinen för de narcissistiska drivkrafterna. Men jag vill ju också göra något bra. Mina kickar är tämligen ointressanta i ett bara lite större perspektiv.
Satir är en genre som uteslutande handlar om makt och maktstrukturer. I korthet handlar det om att förlänga den mäktiges steg så att ett löje uppstår och att den mäktige mister balansen. Samma grepp, samma manöver kan givetvis göras mot den maktlöse och den vanmäktige, men då är det inte längre satir. Satir i en organisation eller ett samhälle där maktstrukturerna är otydliga är svårt.
Jag är först och främst präst. Den satiriska traditionen i bibeln eller i kyrkans historia saknas dock inte. Jesus var en enastående satiriker i att inte bara avslöja maktstrukturernas pyramider, men också vända dem upp och ner så att basen balanserades mot himlen i en omöjlighet.
För ett halvår sedan var jag en av arrangörerna när Gud fader allsmäktig roastades i en kyrka i Malmö. Troget genren roasting var det i vissa delar gränslöst vad gälleren artig och god ton mot Gud, men framför allt den maktfullkomlighet som finns i den världsvida kyrkan. Eventet blev mer lyckat än jag någonsin hade kunnat drömma om. Nästan så att jag blev religiös.
Som universitetspräst möter jag unga människor. Ibland utifrån deras trosliv och ibland utifrån deras störda gudsrelation. Inte sällan handlar det då om erfarenheter av totalitära religiösa rörelser med en maktfullkomlig gudsbild. I denna erfarenhet anordnades roastingen av Gud och gav genom satirens form många människor ny kraft att söka en god gudsrelation.
Kan man då skämta om allt? Det klart att man kan, men alla skämt är inte bra och satir är bara satir i riktningen nerifrån och upp. Jag tor dock att alla skämt har en riktning.
Även det mest oförargliga skämtet räknas oftast som oförargligt just för att det förstärker och slår fast de maktstrukturer vi lever i.
Det finns inget som bara är ett skämt eller något som bara är på skoj. Det som kittlar människors lekfullhet, lust och kreativitet är fortfarande världens kraftigaste vapen. Humor som befäster rådande maktordningarär därför ingenting annat än en kanon riktad från de mäktigas borgvärn.
Att skämta om homosexuella, kön, minoriteter etc är alltid ett ställningstagande i en maktstruktur.
Sorg är också ett slags maktstruktur i det att sorgen till stora delar handlar om att förhålla sig till existensiell vanmakt inför tillvaron. Skämt som är to soon kan alltså därför ställa sig i det söndrades tjänst. Samtidigt så är humorn och satiren en omistlig kraft i sorgearbete. Jag skulle nog vilja påstå nödvändig. Men även här handlar det om att läsa och identifiera maktstrukturer.
Om vi då läser Lars Vilks rondellhund genom det här rastret. En vit medelålders etablerad kulturarbetare i svensk kontext där vårt nya klassamhälle ofta har markörer av etnicitet, religion och kultur. Det finns inget motstånd i Vilks vilsna hundar. Det är en ganska sömnig handviftning och ett befästande av gällande ordning. Om Lars Vilks däremot levt i ett land, stått i en kulturell kontext där han personligen förtrycktes av att inte kunde tala fritt eller uttrycka kritik hade hans teckningar kommit i ett annat ljus, fått ett annat värde och ställt till ett annat syfte. Nu handlar det nog mest om en gammal mans rädsla över att inte bli ihågkommen. Vad vet jag- men i den kontext han gör sina utspel idag går han maktens ärenden.
Så- det finns inget mäktigare vapen än satiren. Men det är inte kvickheten, skämtlynnet eller lustigheten som definierar dess värde och väsen. Det är vilken riktning den har i en maktstruktur.

20130324-193920.jpg

Annonser

6 comments on “Om satir, kristendom och om huruvida man kan skämta om allt.

  1. Ulf Gustafsson (@ulfgg)
    24 mars, 2013

    Nu känner jag inte för att försvara Wilks, så läs det inte så, utan jag vill bara ifrågasätta ditt resonemang. Du gör så mycket bra, så någon måste ta på sig det otacksamma jobbet. (Ja, denna bloggpost är också i sin helhet bra.)

    Låt oss se på Wistis rondellhund, ovan. En vit medelålders etablerad präst i svensk kontext där vårt nya klassamhälle ofta har markörer av etnicitet, religion och kultur. Det finns inget motstånd i Wistis vilsna hund. Det är en ganska sömnig handviftning och ett befästande av gällande ordning.

    Frågan är dock inte om detta förändras så snart Wisti får mordhot och utsätts för våldshandlingar p.g.a. sin snabbt ihoprafsade teckning. Ändras inte Wistis situation då radikalt? Görs fortsatta kommentarer om denna teckning då utifrån en maktposition?

    Jag vet inte, jag har inte varit i den situationen. Jag vet dock att makt kan ta sig många uttryck och de som är beredda att tillgripa våld för att hävda sin rätt har en mycket speciell och stark maktposition.

    • WISTI
      24 mars, 2013

      Tack för dina tankar! Exakt mina tankar när jag skrev texten! Har maktstrukturerna kring Vilks hund ändrats på resans gång. Jag kom fram till följande- för Vilks som individ absolut. Ur ett globalt och nationellt perspektiv inte en tum. Jag tycker att Sverige gör rätt som med alla medel skyddar Vilks liv. Vad gäller min egen hund är det nog faktiskt en ganska sömnig handviftning från min sida. Men vi får väl se.

  2. Bengt Held
    25 mars, 2013

    Du ger kulturrelativismen ett ansikte,. En trött präst som vill känna för ”dom”, de där vildarna som inte kan hantera ”provokationer”. Du har en kolonialistisk syn på muslimer, de tål inte hädelse, men kristna tål det.

    1. Islam är en religion som precis som andra religioner ska få satirisera och kritiseras. Islam används precis som andra religioner för att förtrycka människor, även i förorter i Sverige.

    2. Lars Vilks syfte med teckningen var att visa att det ännu finns ett tabu inom konsten, du kan göra nästan vad som helst men inte ”häda” Muhammed. Och han fick rätt, mordhoten visar det.

    3. Du tycker folk i muslimska länder ska ta den här debatten men ofta vågar de inte göra det, för de vill inte bli mördade. Det är priset folk som ”hädar” Muhammed ofta får ta i muslimska länder. Men jag fattar du är en änsligt PK-präst som inte fatta någonting. Fighten för rätten att häda får tas i länder där rätten att häda blivit acceptera, efter hård fight tidigare mot konservativt kristna.

    Och du prällen, jag är bög, jag ogillar sd:s främlingsfientlighet och islamofobi men jag tycker din analys också är rutten. Skulle inte förvåna mig om du likt Schyman förnekar det finns hedersrelaterat våld i Sverige.

    Jag kommer varken läsa eller skriva något mer i den här debatten. Den bästa tjänst du kunde göra SvK vore att avgå. Men du är ju ”god” eller hur, vilket Vilks inte är.

    Absurt.

    Bengt

  3. Eda Hagberg
    1 april, 2013

    Live and let live!!
    Åsiktiktfrihet eller kanske inte 😉

  4. Pingback: Om Jesus som rondellhund. Att tro med konsten som språk. | WISTI

  5. Zara Zombie
    10 januari, 2015

    Vissa förstår inte ironi, på samma sätt förstår en del inte satir. Problematiken med satir är ofta att den funkar bästa i ”lika världar”, dvs när man har tillräcklig kunskap och erfarenhet och faktiskt kan tolka satiren på det sätt som avsågs.
    Här tror jag problematiken ligger kring fundamentalistiska islamister som skall förstå västerländsk satir riktad mot islam. De misstolkar grovt och ser det som värsta förolämpningen.
    Svårigheten ligger i att få alla människor att dela idén kring yttrandefrihet: du får skriva om vad som helst, men andra behöver inte läsa eller tycka om det.
    Så fort man börjar göra en inskränkning kring detta så skapar det grogrund för missriktningar. Hets mot folkgrupp börjar vattnas ur som exempel, Fru Palme senaste utspel är också lite på detta tema.
    mina 5 penningar kring detta..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 24 mars, 2013 by .
%d bloggare gillar detta: