WISTI

TANKAR FRÅN HABO KYRKA OCH EN PIZZERIA I ÖXNEHAGA – om vådan av att inte kunna leka och en förrädisk längtan efter tydlighet.

Jag sitter i Habo kyrka. Ikväll håller jag i ett samtal i Öxnehagakyrkan i Huskvarna om nödvändigheten i att tillåta sin tro att växa genom att dö och få nytt liv genom leken. Någonting sådant hade jag tänkt mig och jag ville komma tidigt för att kunna förbereda det sista. En lite tung högerfot gav mig dock ytterligare tid i trakten.

I julas fick jag en bok av min frus kusin om Habo kyrka och blev väldigt förtjust, så nu sitter jag här.
Jag är alldeles ensam i den stora träkyrkan från 1700-talet. På samma plats har det dock stått en kyrka redan på 1100-talet.
Mina fingrar som slår på läsplattan hörs och takten anges av ett mycket tydligt tick tack från en stor klocka som hänger över den korsfäste Kristus på altartavlan. Tiden är oerhört påtagligt närvarande och samtidigt frånvarande. I Habo kyrka är tiden en paradox.

Det finns inte en enda väggyta i kyrkan som inte är målad med något motiv. Målningarna är illustrationer över de tio budorden och Martin Luthers kateketiska förklaringar är vackert textade. I taket är sakramenten målade. Dopet, nattvarden, ordet och även biktens sakrament. Det är ett myller av människor i skilda situationer.
Jag sitter i bänken längst fram på höger sida. Bredvid mig sitter en dräng som föddes 1819. Han har sett bilderna på väggarna över budorden flera hundra gånger. Tänkt sig själv i målningarna. Du skall inte ha begär till din nästas mantel. Du skall inte begå hor. Du skall hedra din moder och fader. Nu spelar kantorn upp till bröllop och ett sorgehus kommer in genom dörren. Här där jag sitter har människor suttit i tusen år och burit allt det med sig in vad det är att vara människa. De har kommit med sjukdomar, med lust, med rädsla sorg, längtan och förhoppningsfull glädje. Till denna tro och i denna kyrka är jag satts att vara präst.

För ett par dagar sedan skrev Markus Birro en bloggpost på Världen idag. Jag har skrivit tidigare om Markus Birros blogg. och känner mig manad att göra det igen. Birro efterlyser en tydlighet hos Svenska kyrkan. Hur svårt kan det vara, frågar han och definierar den kristna tron i fyra meningar som han menar vara en definition av den rätta tron. Inte mer och inte mindre.
Jag vill råda alla att när någon, oavsett om det handlar om religion, politik eller vad annat, presenterar en sanning i fyra meningar så skall man vara oerhört vaksam. Om Markus Birro menar att det är försanthållandet av det som han uttrycker i de fyra meningarna som är avgörande för ens kristna tro och identitet är han farligt ute. Han beskriver bland annat den objektiva juridiska försoningsläran. Dvs att att ett pris måste betalas för människans synd och att Jesus betalar detta pris för oss alla. Det är den försoningsläran de flesta av oss känner till. Men det finns ju en oerhörd mångfald av tolkningar av korsdöden och uppståndelsen inte bara i världen utan även i Svenska kyrkan. Hur gör vi med det? Vi kan tro att dogmatik är en gudagiven sanning, men det är de segrandes historieskrivning. Parallellt har det genom kritendomens historia löpt andra språk och bilder för relationen med det gudomliga. Om man snarare vill se försoningen som ett drama? Hur livet besegrar döden. Eller tanken på att korsdöden är den yttersta av Guds solidaritetshandling med människan. Att Gud genom Kristus delar våra mänskliga livsbetingelser. En gud som själv skriker ut sin ångest i gudsövergivenhet. En gud som vet att tårar smakar salt. Så svårt kan det vara.

Liknande frågor skulle man kunna ställa kring de tre andra meningarna Markus Birro avgränsar kristendomen i men vi kan låta det vara.
Själva ingången i Birros syn på tro handlar om ett försanthållande av dogmer som kyrkan genom historien satt upp. Ingenting annat.
Den paternalistiska synen från tidigare krönikor ligger som ett kvardröjande grundackord även i den här texten. Vi skall tro som Birro. Men kan det inte vara så att även en längtan efter att ha en tro kan vara nog så innerlig som den mest fasta övertygelse kring hård dogmatik? Kanske att den längtan även är en mer uppriktig tro. Så svårt kan det vara.
Och med vems auktoritet talar Markus Birro om vad som är kristendom och vad som inte är det? Gud uppenbarar sig i Kristus. Det är vår tro. Men också i vår förmåga att skapa, att leka och i det mellanmänskliga mötet och i konstens alla discipliner.

Jag har suttit själv i Habo kyrka nu i en timme. Upptäckt nya saker när jag låtit blicken vandra längs väggarna. Jag tackar och går.

Jag sitter på pizzeria Monte Carlo i Öxnehaga.
Öxnehaga är en folkhemspostering lite avsides av Huskvarna. Centrum är ett sammanbyggt komplex av vårdcentral, pizzeria, bibliotek och kyrka. Utöver det en frisör, ett konditori och en tobakskiosk.
Jag vet ingenting om Öxnehaga och det är första gången jag är här. Jag har läst att det är ett sk invandrartätt område och förstått att det är i den kontexten kyrkan också verkar. Alldeles nyss gick jag in för att bara säga hej. Att kyrkans kontext är mångkulturell blev påtagligt. det myllrade av liv, språken blandades och jag var den enda där med en ljusare pigmentering. En varm och vänlig diakon hälsar mig välkommen liksom ytterligare en församlingsanställd.
Ännu är det ett par timmar innan jag skall samtala om hur tro och konst hänger ihop. Om det nu inte är samma sak. Någonting sånt hade jag tänkt mig. På pizzerian väljer jag mellan pizzorna Halalpizza och HV71.

Det är en av de allra första vårdagarna. Den över vintern frusna sanden i sandlådorna har tinat så pass att det går att leka i lådan. Två barn med mössa, vantar och överdragsbyxor med solen i ansiktet och skuggorna bakom. Knack, knack, knack! Formarna har fyllts och är man bara tillräckligt försiktig blir det riktigt fina kakor på de plankor som är sandlådans ramar. Det ordnas för fest! En man på väg. Lite glad över väder och goda tider. Han stannar till och betraktar bakandet av kakor. Det är länge sedan nu, men någonstans ett minne.
– Vad gör ni?
– Vi gör kakor. Vi ska ha fest!
Mannen dröjer sig kvar och frågar om han får smaka av kakorna. De ser väldigt goda ut, säger han. Så blir det fest. Mannen böjer sig ner på knä. Barnen tar av sig tumvantarna och nyper med fingrarna över kakorna. De för händerna till munnen och smackar lustfyllt och ljudligt. Det är fest. Mannen tar av sina skinnhandskar och ser på barnen. De möter hans blick. Sedan tar han ett rejält grepp om en av kakorna och stoppar i munnen. Volymmässigt handlar det om ungefär en decilliter sand han stoppar i munnen. Han tuggar och försöker se nöjd ut. Sanden rinner ur hans mungipor. Barnen är alldeles tysta. De ser på mannen länge. De ser på varandra och där någonstans bekräftar de varandras skräck. Båda springer därifrån. Vad var det som hände? Vad var det som skrämde barnen?
Barnen var väl införstådda i lekens väsen och regler. De kunde återskapa bilden av något gott – en fest. Och i den föreställningen skapade de också en riktig fest. Men mannen bryter lekens regler. Han kan inte som barnen gå in och ut genom lekens rum och därmed gör han leken till något annat. Det finns ingen förståelse för att leken rymmer en annan sanning än det mätbara. I vissa avseenden en djupare sanning. Detta kan vi kalla tro och andlighet.
Det enskilt största hotet mot mänskligheten idag är människor som har mist förmågan att leka. Det skapar en till styrka förklädd ängslighet som ropar efter tydlighet. Efter någon som kan peka ut ont och gott, som kan ändra kontrastverkan i bilden så att färgerna går över till gråtoner och gråtonerna svart eller vitt. Någon som kan uttrycka absoluta sanningar. Detta ser vi hända i Sverige nu både politiskt och religiöst.
I dessa tankar satt jag i Habo kyrka och på pizzerian i Öxnehaga.

20130424-163318.jpg

Annonser

2 comments on “TANKAR FRÅN HABO KYRKA OCH EN PIZZERIA I ÖXNEHAGA – om vådan av att inte kunna leka och en förrädisk längtan efter tydlighet.

  1. Anonym
    26 april, 2013
  2. David Vrensk
    27 april, 2013

    Tack för intressanta tankar. Om du har tid att länka till det blogginlägg du kommenterar så vore det värdefullt.
    Marcus Birro stavar för övrigt sitt namn med ‘c’, inte ‘k’.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 24 april, 2013 by .
%d bloggare gillar detta: