WISTI

Hastiga tankar om turerna kring Svantesson

Vi låg länge på baksidan av den där kullen efteråt. Jag och Krille.

Det är sent sjuttiotal och ett litet småländskt samhälle, om än en bra bit ifrån bibelbältet. Klassen hade alldeles innan haft besök av pastor David från den lokala pingstkyrkan. Vi fick sjunga om att Jesus kärlek är så underbar. Den är så hög att du kan ej nå över den. Den är så djup att du kan ej gå under den. Den är så vid att du kan ej gå ut ur den. Det var starkt och omvälvande.

Jag och Krille bestämde att vi skulle bli pingstvänner. Hemifrån betraktades pingströrelsen som något suspekt. Inga aversioner eller hårda ord men det var liksom något som man inte tog del av. När någon sa att ”de är pingstvänner” så fanns det ändå något i rösten som skvallrade om att det var något märkligt. Jag och Krille hamnade istället i Svenska kyrkans barnkör och fick där under några år sjunga sånger om Jesus som kommer på vägen och att det lyser så grannt om hans hår.

Idag är jag präst i Svenska kyrkan. Jag är präst på en högskola som i sin konstitution är sekulär. Högskolan har ingen religiös tro utan en värdegrund. Det är bra.

Och ändå är den  inte sekulär såtillvida att den får sitt liv genom människor. I de stor ljushallarna myllrar studenter omkring i sina liv. Törnar mot varandra, flirtar, bär på hemligheter, har ångest, längtar, blir sjuka och tror. Och vet ni vad- det är samma sak med de anställda.

Jag träffar dem i mitt arbete var för sig. Det är stort och ibland anar jag i samtalen pastor Davids sång om Jesus kärlek som man inte kan falla ur oavsett hur livet har tufsat till en. Jag tror att det är så.

Därför är jag också väldigt bekymrad över rörelser, samfund och församlingar där man under lovsångens tecken just försöker knuffa ut människor ur denna kärlek. Ofta med en tro som bygger på rädslor, tvångsneurotiska föreställningar och i förlängningen hat. Man gör människor väldigt illa och lämnar djupa brännsår som ofta aldrig läker.

Jag hittar detta bland annat inom trosrörelsen och har funderat i banor som om vi som medkristna kanske har ett särskilt ansvar att reagera kraftfullt mot destruktiva församlingsstrukturer. Jag tror att vi har det och jag tror att vi har slarvat med det.

På samma sätt har vi som medborgare i ett demokratiskt samhälle skyldigheten att vara engagerade i samhället vi lever i.

Sverige är inte längre ett enhetssamhälle och nationalstaten var en kort blinkning i historien. Vårt samhälle består av mängder av människor som står i olika grupper, traditioner och sammanhang. Det kan handla om kulturella, religiösa, politiska eller andra identitetsbyggande gemenskaper. Vår gemensamma uppgift är att hitta vägar hur vi skall kunna bygga ett gott liv tillsammans. Vi kommer aldrig att nå fram utan det är en ständig process.

På samma sätt som jag ovan talade om högskolan jag arbetar på är samhället sekulärt. En förutsättning för att kunna bibehålla det sekulär är att det också är ett torg, en garant för en mötesplats för våra olikheter.

Vi har en grundlag och en parlamentariskt demokratisk struktur. Det är inget vi skall ta för givet utan något vi hela tiden måste skydda.

I veckan utsågs en ny arbetsmarknadsminister. Det är inget märkligt. Det visade sig att hon också hade ett engagemang i trosrörelsen. Det utmanar mig på många sätt och jag måste förhålla mig till det.

Det bekymmersamma är medias, inklusive social medias, omedelbara reaktioner där man vid vetskapen om engagemanget i trosrörelsen började ett misstänkliggörande som inte är värdigt en demokrati. Okunskapen som de hårda tongångarna uttryckte var slående. Det var som om det blev en stor nyhet av att det mitt ibland oss lever människor med en religiös tro. Och att den inte alltid heller kanske liknar vår egen förställning av tro.

Med sommarens debatt om Omar Mustafa i backspegeln blev det tydligt att vi hamnat på ruta ett igen.

Vi kan inte börja slira på gränserna för vår representation i demokratin så att vi bygger en norm som är så hög att vi lätt hamnar utanför den. Framför allt får vi aldrig driva de här frågorna genom okunskap, fördomar och flockmentalitet. Då är vi illa ute. Nästa år kanske vi diskuterar huruvida en pingstvän kan vara läkare. Eller om en muslim kan vara religionslärare. Eller varför inte statsminister?

Den mörka baksidan av slutna och stängda system är tanken om att ”du är inte som vi, vi har en annan norm.” Vi ser det genom rasism, sexism och det är även de sakerna vi reagerar mot när vi ser dem i trosrörelsen. Det exkluderande.

Som politiker skall man stå till svars för vilken hållning man har i sakfrågor. Som individuell politiker måste man också ofta jämka sig med kollektivet i den roll man är satt att bära.

Bästa sättet att motverka sekterism och fundamentalism är att inte falla i fällan av att själv spegla deras svartvita världsbild. Att inte smittas av tvärsäkerheten. Om vi skall kunna leva tillsammans i olikheter måste vi träna oss i att saker är komplicerade. Att sammanhang är mångbottnade.

 Om vi inte lyckas med det kommer vårt samhälle sannerligen att styras av rasister, sexister och fundamentalister.

När den här diskussionen har sansat sig kanske vi kan få lite ro att kritiskt granska och kritisera trosrörelsen.

Jag har ingen aning om vart Krille blev av.

Annonser

3 comments on “Hastiga tankar om turerna kring Svantesson

  1. Pingback: Svantesson och tolerans och sånt - Kims osorterade tankar

  2. Pingback: Svantesson och tolerans och sånt | Kims osorterade tankar

  3. Pingback: Svantesson och tolerans och sånt - kimthecynic

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 20 september, 2013 by .
%d bloggare gillar detta: