WISTI

WISTIS TANKAR KRING EN OVÄRDIG DEBATT.

Jag är i Berlin med min familj. Tre dagar för att åtminstone hälsa på staden och ytterligare en som nog mest handlar om packa och resa hem. Så vi har gott om tid för var och en att hitta sitt sätt att vara i Berlin. Den äldste sonen vill jaga bilder av Banksy och internationellt kända crew i grafitti. Den yngre sonen vill gå i shoppingcenter och köpa rekvisita i någon japansk subkultur jag ännu inte riktigt begriper. Dottern har kommit över någon broschyr om ett större akvarium som blir svårt att ta sig förbi. Jag och hustrun vill ha tid med familjen och få en känsla för atmosfär. Det är spridda viljor.
På hotellet finns ett svagt pulserande WiFi i lobbyn. Ikväll kunde jag läsa om den dramatik som verkar ha seglat upp efter hearingen av ärkebiskopskandidater. Jag lyckades inte få en helt klar bild över vad det handlade om men på ett ungefär förstod jag det som att några ville att kyrkan skulle stå starka i tron utifrån fastslagna dogman som man nu ansett blivit ifrågasatta. En annan ville undersöka hur kristen tro kan samspela i ett mångreligiöst samhälle, kanhända en subkultur som ingen ännu riktigt begriper och en tredje grupp har hittat någon broschyr om väckelse som blir svårt att gå förbi. Kristus och hans brud försöker väl mest hitta tid för samvaro med familjen och ingjuta någon form av atmosfär. Det är spridda viljor.
Jag gissar att jag är en av de som skulle kunna beskyllas för sekulariseringen av kyrkan i den betydelsen som används i debatten nu. För mig handlar det dock inte om en sekulariseringsprocess i kyrkan utan att den håller på att växa i insikten om att tro och jaochnejfrågor inte är kompatibla. Här är det stora problemet i det korta perspektivet- ärkebiskopskandidaterna ställdes komplexa frågor i en form som bara kan bli fel. Det handlade bland annat om den historiska faktisiteten kring jungfrufödelsen, Jesus exklusivitet och den dubbla utgången. Ett entydigt och tvärsäkert svar på dessa frågor gör teologin lika platt som en överkörd ölburk på gatan. Det är som att kräva tydlighet av lyrik eller av en målning. Eller att be ett barn att leka mer exakt. Så allvarligt är det. Jag skall erkänna att jag är lite förvånad över de starka reaktioner som väckts. En teologi byggd på kantig dogmatik kastar inte bara kyrkan ett par århundraden bakåt utan lämnar många hjärtan i törst. Man talar om människor som tar tro såpass mycket på allvar att de vägrar ett entydigt svar för ängsliga och kräver en tydlighet. Det ironiska är att det är de paniska skriken efter tydlighet och identitet som bär den andliga ängsligheten.
Tidigare idag var jag med barnen i minnesmonumentet över förintelsen som ligger ett finskt stenkast från Brandenburger tor. Ett besök som berörde mig djupt. Ett väldigt fält av massiva cementblock. Marken de står på är böljande vilket ger effekten av ju längre in i monumentet man går desto djupare kommer man och cenentblocken blir allt större. Gatorna som bildas mellan blocken är linjära och gör platsen tung och fyrkantig. Det finns en högtidlighet av död och människans tillkortakommande. Man kan vandra långt och länge i monumentet.
Jag är fullständigt övertygad om att konstnären visste vad som skulle hända.
Barnen leker.
De springer, de skrattar, de försvinner och återvänder.
Sinnet fördjupas, samvetet får rötter men hjärtat får vingar av barnen som hela tiden dyker upp skrattandes i labyrinten. Och försvinner. En vakt har sedan en dag efter öppnandet gett upp försöken att hyscha och be barnen sluta att leka. Klättrar de så att det blir farligt säger han till.
För en dryg timme var listorna lagda åt sidan. Inget var glättigt, allt var glädje, djupen slog igenom ytan.
Även hoppets språk är konsten. Eller om vi så vill leken.
Gud är större.

20131012-230122.jpg

20131012-231309.jpg

Annonser

6 comments on “WISTIS TANKAR KRING EN OVÄRDIG DEBATT.

  1. Bo Rydén
    15 oktober, 2013

    Varför kallar du min tveksamhet för ”ängslighet”? Ibland blir jag så trött på dessa som är så tvärsäkra i sin öppenhet och så bergfasta i tron på sitt tvivel. Ärliga frågor har ställts med anledning av vad ÄB-kandidaterna har sagt, är det så farligt att frågeställarna måste framställas som ängsliga och inskränkta? Var är öppenheten nu? Var finns mångfalden och toleransen nu?

  2. David Andersson
    15 oktober, 2013

    Exakt varför kan man inte ge ett entydigt svar på den ”historiska faktisiteten kring jungfrufödelsen, Jesus exklusivitet och den dubbla utgången”? Det här är en ärlig fråga. Jag förstår faktiskt inte. Antingen så var Maria jungfru eller inte – hur kan svaret vara något annat än ja eller nej?

    • Eva Stenlund
      15 oktober, 2013

      Hej David Andersson,
      De flesta av oss kanske? I alla fall många av oss har inom sig sitt eget svar på frågan om Jesus verkligen var född av en jungfru. Och liknande faktafrågor.
      Problemet, som jag ser det, är att de som ställer dessa faktafrågor för bort samtalet från det inre liv och mening som tron och trosgemenskap är för … de flesta av oss.
      Det andliga livet, den gudomliga kraften, hör inte ihop med en uppräkning av för santhållanden, för … de flesta av oss.

      Det är så synd att de som ej har en kyrka, en gudstjänstgemenskap, så ofta möts av kyrkans käbbel i media, istället för att mötas av ord och erfarenheter som kan visa ljus, väcka längtan, ge hopp.

      • David Andersson
        16 oktober, 2013

        Hej Eva,
        tack för försöket att förklara. Jag förstår att människor kan ha olika uppfattningar. Men samtalet behöver inte föra bort. Man kan börja med ”faktafrågorna” och sedan, när de är avklarade, gå över till att samtala om det inre livet. För mig är det till stor hjälp under ett samtal att veta vad de andra parterna i samtalet tror på – då kan jag möta dem där de befinner sig.

        För många är de så kallade faktafrågorna en viktig del av tron. För dem är det ett problem om inte de får ställas. Jag förstår inte hur sådana frågor skulle göra ”teologin lika platt som en överkörd ölburk på gatan”. Det blir kanske platt om man stannar där, men man kan ju fortsätta samtalet.
        Frågan kanske är: hur ska vi, som har olika syn på hur samtalet ska föras, kunna mötas?

  3. Pingback: Enhetens ämbete | teolog i norr

  4. Dr C
    20 oktober, 2013

    Nja. ”[E]n teologi byggd på kantig dogmatik” fungerar för många – tro det eller ej – parallellt och fullt integrerat med trons pulserande hjärta med allt vad det innebär av levande tro och en vilja att uttrycka kärlek till nästan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 12 oktober, 2013 by .
%d bloggare gillar detta: