WISTI

DÄRFÖR ÄLSKAR VI ÅKE BONNIER

Just nu pågår en öppen brevkonversation mellan Marcus Birro och biskop Åke Bonnier. Den är på många sätt inspirerande att läsa. Tonen dem emellan är artig och respektfull. Antagligen följs den av många som följer den kyrkliga debatten och är vana vid förutsägbarhet genom skyttegravar.
Brevväxlingen är bra.
Jag deltar själv i debatten kring kyrkliga frågor och har absolut gått över gränsen några gånger när formuleringen varit såpass bra att den vunnit över anständigheten.
Jag har lyssnat på kritiker som menat att jag förenklat och gjort karikatyrer av mina meningsmotståndare.
Det som problematiserar är när ämnet är sådant att en vänlig, reflekterande och resonerande ton inte är adekvat. För en dryg månad sedan skrev en handfull erkända kristna debattörer att Uppdrag gransknings reportage var värre än när en 17-årig flicka smygfilmades när hon hade sex som senare spreds på nätet. Senare förklarades det med att de menade enbart juridiskt.
När det sedan visade sig att de hade fel om det juridiska i varje tecken man skrev bemödade sig ingen att backa och be om ursäkt för den faktiskt vidriga debattartikeln.
Att människor reagerar med ilska i det läget är friskt och bra.
En av medförfattarna till artikeln förde bara ett par veckor efter ett resonemang i riksmedia och i stora debattforum om att det är bögarnas fel att nazistiska rörelser växer.
Även där är tydlighet i avståndstagande fullt adekvat menar jag.
Det finns en grupp debattörer som i samtliga sina inlägg och med en iver menar att de själva har rätt tolkning av kristendomen och den rätta tron. Ofta uttrycker de att sådana som jag inte är kristna. Jag kan ta det, jag lovar.
Sedan tio år arbetar jag som universitetspräst. Det innebär att jag mestadels träffar människor i nära samtal som inte har en fast definierad eller uttalad tro.
Jag tror att det är dessa jag ser framför mig och som jag kanske lite hönsigt skyddar med ibland lite yviga utfall.
Jag skriver nog för den 19-åriga kvinnan som gjorde en abort för ett år sedan. Hon som tänker att hon inte hade något val, men som hela tiden tänker på det.
Jag skriver nog för den 20-årige killen som kunde stannat och plugga hemma, men valde Malmö för att kunna leva med sin homosexualitet långt från pingstförsamlingen som föräldrarna förväntade sig att han var aktiv i.
Jag skriver nog för hon som gråter hela tiden och pratar om Jesus. Hennes pappa hängde sig för bara tre månader sedan men hon får inte ihop det där med att Jesus skulle vara Guds son. Hon går aldrig i kyrkan.
Eller de som inte vågade säga nej och nu saktar vågar inse att de blev våldtagna.
Det kan vara det felet jag gör när jag går in i den kyrkliga debatten.
Min kyrkosyn är att de är kyrka på samma sätt som jag är kyrka. Att deras tro är nog så genuin genom sitt hopp och sin längtan. Något som ofta är en mer uppriktig tro än ett dogmatiskt försanthållande.
Man kan visst ha en värdekonservativ förståelse av världen och samtidigt vara kristen.
Man kan också vara socialist, feminist, anarkist, monarkist och kanske till och med folkpartist.
Om Gud vill kommer jag att fortsätta vara tydlig när jag markerar när det hävdas att värdekonservatism och kristen tro är samma sak och att det vore en av Gud given ordning ställd över tid och kultur.

Rubriken är en parafras på den rubrik som Dagens Seglora med rätta kritiseras för. Den togs bort efter en väldigt kort tid, författaren bad om ursäkt och erkände sitt misstag som han också förklarade.
Med det borde saken varit utagerad.
Men den här rubriken står jag absolut för.

20140716-000351-231177.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 16 juli, 2014 by .
%d bloggare gillar detta: