WISTI

Predikan, Julnattsmässa i Limhamns kyrka 2014

Det finns ett vemod i julnatten som vi inte vill störa. Något skört och oförslöst.Det är som om de gator vi går på varje dag ser lite annorlunda ut. Som om de människor vi träffar varje dag är lite annorlunda. Det är inte alls obehagligt men som om vi var rädda för att störa något. Som om vi skulle gå lite för snabbt, eller tala lite för högt skulle kunna jag allt på flykten.

Människan är en relationsvarelse och i mitt i vårt firande av jul berättar vi för varandra om just detta.

Det första vi gör när vi föds är att dra efter andan och sedan söker vi relation. Vi söker ett ögonpar som möter vår blick. Den nyupptäckta kylan mot huden och den mötande blicken som berättar för oss att vi finns.

Kanske det är igenkänningens glädje vi är så varsamma om i julnatten. Kanske ett gemensamt minne hos oss, runt krubban, om spädbarnets utsatthet, beroende men också den gränslösa och omslutande kärleken.

Det är Gud själv som föds så. Genom blod, smärta och avföring. Det är Gud själv som delar den utsattheten, beroendet men också tar emot den gränslösa och omslutande kärleken.

Samma Gud som vi i påskens berättelser skall höra själv skrika ut sin ångest och gudsövergivenhet.

Men inatt är det sällsamt stilla. Som om blå toner hänger i luften. Som om till och med stjärnorna är nya på de gamla stjärnornas plats. Något nytt har hänt. Någonting har reviderats.

Han var bara 8 år men tog ändå över hälften av den tankekraft och det tålamod hans skolfröken använde i jobbet. Han var en sådan där som alltid hittade andra, mer intressanta saker som hände runtomkring än just det som fröken pratade om. Han var nog med på alla de överenskommelser som gjordes. Åtminstone ett tag. Men sedan dök det alltid upp något mer spännande. En ny idé som måste prövas. Han var aldrig elak. Inte jobbig, men oberäknelig och tålamodskrävande.

Nu var det julspel för hela låg- och mellanstadiet. Det var stort. Gymnastiksalen var till varje ribbstol pressad med föräldrar, syskon, mor- och farmödrar.

Allt hade gått bra i förberedelserna men just den här killen var frökens oro. Han ville så gärna vara med och hon tänkte att om han får en uppgift så kan det vara ett bra sätt att lite smått träna ansvar.

Men hon vågade inte ge honom något större förtroende mer än en värdshusvärt. Maria och Josef skulle knacka på dörren av målad wellpapp och han skulle skrika inifrån att här finns det inga rum, ni måste gå vidare.

När just den scenen närmar sig, han är nummer två av fyra värdshusvärdar, så blir frökens händer fuktiga och pulsen ökar. Det här skulle han väl ändå inte kunna göra fel.

Maria och Josef knackar på och pojken skriker där bakifrån att ”här finns inga rum, ni måste gå vidare”

Maria och Josef går vidare och fröken blir alldeles varm i kroppen. Hon ler och släpper ut den luft hon hållit i lungorna.

Men så just innan Maria och Josef skall knacka på den tredje dörren öppnar pojken dörren och skriker efter dem: Ah, va hundan. Det är ju jul! Ni kan få sova i tvättstugan.

Men inatt är det sällsamt stilla. Som om blå toner hänger i luften. Som om till och med stjärnorna är nya på de gamla stjärnornas plats. Något nytt har hänt. Någonting har reviderats.

Som om någon har skrivit om manus och vi är inte längre bundna vid förutbestämda repliker i det skådespel som är våra liv eller upprepande i gamla mönster. Något är förlossat och vi kan välja.

Vi är fortsatt utlämnade i tillvaron mellan kärleken och döden men aldrig ensamma.

Vi är fortsatt sköra och längtande, men aldrig övergivna.

Genom barnet i krubban ges vi modet och tilliten att stå till svars inför det barn vi en gång var.

Vad skulle vi säga till oss själva?

I var människa finns en ensamhet dit ingen annan når.

Dessa tre ord, i var människa, skapar ändå en märklig gemenskap och reser något slags tempel.

I var människa finns ett rop, ett kall som bara hon själv kan uttyda.

Dessa tre ord, i var människa, manar oss till lyhördhet.

I var annan finns en vän fördold.

Han är född nu och alldeles nära oss. Närmre oss än någonsin vi själva.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b1a/44001952/files/2014/12/img_9700.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 24 december, 2014 by .
%d bloggare gillar detta: