JAG- EN BÖGBOTARE?

En vecka har rullat på sedan Uppdrag granskning visade på sk bögbotare i Svenska kyrkan. Uppladdningen hade startat sedan länge och duktiga kommunikatörer i SvK gjorde ett bra jobb. Vi börjar bli duktiga på SoMe.
Sedan gammalt är vi också duktiga på själavård. Vi har mycket kunskap och lång tradition. Många av oss har också både lång erfarenhet och vidareutbildningar i själavård och exempelvis psykoterapi.
Alla präster och diakoner är dock inte bra själavårdare. De kan vara världsmästare i annat.
I programmet visades konstiga repliker från de smygfilmade prästerna. Jag tittade ibland upp bakom kudden.
Nu skall det väl sägas att prästerna som visades och jag står i olika andliga traditioner. Efter vad jag har förstått så ser vi väldigt olika på bibel, kyrka, helgelse etc.
Men jag är fullständigt övertygad om att vi alla faktiskt vill de som söker oss väl.
Jag hade gärna sett att yrkesskickliga journalister ifrågasatte trostolkningar och visst pastoralt handlande i Svenska kyrkan.
Här misslyckades Uppdrag granskning kapitalt.
Man kan givetvis smygfilma hur mycket själavårdssamtal och bikt man vill. Det är inte där skon klämmer.
Problemet är hur man väljer att redovisa det, och vilka frågor man ställer.
De enda som använde begreppet ”bota” var Uppdrag granskning själva.
Ett själavårdssamtal står oerhört sällan för sig själv.
Personligen brukar jag tydligt uttrycka att jag vill träffas minst två gånger. Den andra gången för att ömsesidigt kunna bestämma om en fortsatt kontakt skulle kunna göra något gott. Det är inte säkert. Det går inte heller att avgöra i slutet på första samtalet.
Man behöver tiden emellan.
Alla samtal tillhör konfidenten. Det är hens tid.
Som själavårdare håller jag i ramarna och är ett vittne och ett redskap.
Jag är varken trollkarl eller Yoda.
Ibland brukar jag inledningsvis berätta om min roll i samtalet. Då utrycker jag att min roll är inte att bedöma, mäta eller fördöma.
Det är viktigt.
Om en konfident kommer till mig med sin oro över sin sexuella läggning måste jag givetvis ta den oron och eventuella ångesten på allvar.
Det betyder inte att jag måste bekräfta den som en adekvat oro eller ångest, men låta mig exponeras för den.
Jag måste givetvis bekräfta att jag förstår att det är en besvärlig och jobbig situation för konfidenten.
Jag skulle aldrig be för att en människa skulle byta sin sexuella läggning.
Jag tror att Gud skulle kunna hjälpa en människa som söker själavård med dessa frågor och med en god själavårdare som redskap.
Förhoppningsvis i att konfidenten blir fri från sin oro, bottnar i sin sexuella läggning och blommar ut i sin identitet till det hen är skapad.
Jag tror verkligen det och jag har sett sådana mirakel hända ofta.
Men det är ingen bilverkstad där man rullar in och ber att få byta vindrutetorkare.
Guds kraft är större än så.
Det är detta Uppdrag granskning missförstår. Själavårdens väsen och Guds kraft.
De har en väldigt primitiv syn när de ständigt återkommer till frågan kan Gud hjälpa mig med det här.
Prästen i programmet svarar nog ungefär som jag hade gjort.
Gud kan göra en katt av en ko. Det är inte där skon klämmer. Hen skulle givetvis kunna få oss att tända på purjolökar om det vore så, men varför skulle hen?
Vi heterosexuella har det ju förspänt i det att samhällets normer blir ingen motor i vår skam och vårt självförakt.
Antagligen hade mina tre första samtal med den låtsade konfidenten handlat om hens syn på kärlek och sexualitet, gudsbilder och kanske kyrklig bakgrund. Allt med den största respekt och full transparens i att hen och jag antagligen ser olika på vissa saker. Jag hade väntat länge med att föreslå bön. Kanske ända tills konfidenten själv tog upp det och då hade vi samtalat om bönen och om bönemänet. Följsamhet och tålamod är bra egenskaper hos en själavårdare.
Hur processen oss emellan hade sett ut har jag ingen aning om. Det är det spännande. Vi har inga pärmar eller metoder som coacher.
Vad jag vill ha sagt är att om man klippt ut korta sentenser ur dessa samtal och sänt dem utan att visa vad jag svarade på, vad jag ställde följdfrågor på etc så hade Uppdrag granskning om de hade velat absolut kunnat framställa mig som en bögbotare.
Det är skott långt över ribban när de har chansen men inte tar den.
Jag vill också lyfta fram bögbotarna i ljuset och ifrågasätta dem och det de gör mot människor.
Men reportaget visade i stort sett ingenting mer än en viss tafatthet i själavård.
Tyvärr.
En oerhört grav kränkning hade varit om prästen efter 20 minuter sagt att ”det där, ser du skall du inte känna någon oro över. Din ångest är fel. Gud älskar dig som du är.”
Det blir för mycket bilverkstad.
Om en präst däremot står inför en skolklass och skall berätta om kyrkans syn på sexualitet är det precis det hen skall säga och vara stolt.

Älska och låt älska!