Om vanvettsaffärer och människor som möjligheter.

Emil Svensson i Katthult ropade in en sammetsask till sin syster på auktion. Hans far Anton som var av den ekonomiska sorten sa att det var vanvettsaffärer. – Vad har vi här då? En sammitask, en totalt värdelös sammitask. 

Men Emil öppnade asken och i den fanns bland annat en hög med brev. 

Så bra, tänkte han, om jag behöver skriva brev någon gång så har jag en hel hög som redan är skrivna. 

Man kan inte räkna människoliv i kronor och ören. Risken är att man ser människor som vanvettsaffärer. 

Men vi skall se möjligheterna och gåvorna när de hamnar hos oss.  

Det första vi skall göra upp med är vår invanda paternalistiska hållning mot människor som söker vår hjälp. De som kommer till oss nu genom Europa i smuggelbilar och gistna träbåtar är läkare, arkitekter, psykologer, lärare, ingenjörer, farmaceuter, förskollärare etc. 

Om vi behöver välutbildade människor någon gång så har vi en hel hög som redan är utbildade, kan vi tänka. 

Dessutom från en annan kultur med nya lösningar, nya perspektiv och kunskaper som berikar. 

Det är en välutbildad medelklass som kommer hit. 

Det finns andra som också behöver vårt skydd. Människor som kanske inte kan läsa eller skriva. De skall också vara välkomna som något annat än vanvettsaffärer. 

Men vi måste lära oss att se möjligheterna när de hamnar hos oss. 

Nu skall vi säga- Vi vill att ni stannar här! Vi vill att ni arbetar här! Vi vill att ni bygger ett nytt liv här! 

I övrigt tror jag att det i sammetsasken fanns vackra hårband och slipade glasbitar. 

Frimärkena på breven sålde Emil med god förtjänst till prosten.